Bergsstaten genom tiderna

Statens organisation för frågor om gruvverksamhet och bergsbruk härstammar från den 14 februari år 1637. Då beslutade drottning Kristinas förmyndarregering med Axel Oxenstierna i spetsen om fullmakt och instruktion för den nya myndigheten Generalbergsamtet.

Till organisationen knöts ämbetsmän ute i landet, bergmästare, med kungligt uppdrag att sköta kontakterna med gruvorna. Det handlade om tillsyn (då som nu), undersökningar för nya gruvor och rapportering till Kungl. Maj:t och den överordnade myndigheten om förhållandena. Bergmästaren var också ordförande i bergstinget, en domstol med uppgift att döma i rättstvister som gällde bergverken. Bergstinget bestod till 1857.

Titeln bergmästare fanns redan under medeltiden. Bergmästaren var då den främste bland de bergsmän som drev en gruva. Den landsomfattande organisationen av samtliga bergmästare har genom tiderna omväxlande kallats bergsstaterna, bergslagsstaterna och, från och med 1875, bergsstaten. Ett bergmästardöme var en bergmästares distrikt.

Senare kom också bergmästarämbetet att användas som begrepp för den myndighet en bergmästare var chef för.

Som mest fanns det tolv bergmästardömen i Sverige. Det var under senare hälften av 1700-talet. Från och med 1875 begränsades antalet distrikt till sex. Därefter har ytterligare organisationsförändringar reducerat antalet:

- år 1929, den 1 juli, blev det fem distrikt,
- år 1937, den 1 september, fyra distrikt,
- år 1974, den 1 juli, två distrikt.

Den 1 juli 1998 upphörde distriktsindelningen enligt beslut av Sveriges Riksdag. Därmed är Bergsstaten numera en sammanhållen myndighet med hela landet som verksamhetsområde under ledning av en bergmästare. I Luleå finns huvudkontoret och i Falun ett lokalkontor. En fullständig förteckning över organisation och distriktsindelning finns här.

Bergsstatens nuvarande arbetsuppgifter är kortfattat följande.

• Besluta i frågor om tillstånd för prospektering och bearbetning av mineral enligt minerallagen.
  

• Ha tillsyn över all gruvverksamhet i landet framför allt med avseende på hushållningen med mineraltillgångarna och inverkan av gruvverksamheten på angränsande sakägare.
  

• Ge information om lagstiftningen, pågående prospektering och bearbetning m.m. till företag, fastighetsägare och myndigheter.

Nära besläktad med bergmästarens tidigare dömande uppgift kan sägas vara den fortfarande aktuella uppgiften att "döma" i tvister mellan gruvföretag och markägare i fråga om ersättningar för skador och intrång samt att med biträde av gode män vara förrättningsmyndighet för anvisning av den mark som behövs för en gruva.

Genom tiderna har Kungl. Maj:t, eller Regeringen som det numera heter, ofta lagt särskilda uppgifter på bergmästarna beroende på vad som varit landets aktuella problem från tid till tid. I dag är en sådan aktuell uppgift att utveckla kompetensen inom miljöområdet vid arbetet.

Den centrala myndighet som bergmästarna ursprungligen knöts till var Generalbergsamtet och, från 1649, Bergskollegium. Det blev senare, år 1857, Kommerskollegium. Senare trädde Statens Industriverk in på arenan. Numera finns den administrativa kopplingen till Sveriges geologiska undersökning (SGU) och dess generaldirektör.

I tablåerna i det följande har beskrivits organisationsförändringarna och ändringarna av distriktsindelningen inom Bergsstaten genom tiderna. Samtliga personer som är namngivna hade tjänst som bergmästare om inte annat anges.

Källorna är främst Joh. Ax Almquist (1909): Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637–1857 samt en PM 1984 av bergmästare Erik Knubb med rubriken Bergmästare.

Luleå den 21 januari 2000

Jan-Olof Hedström

Läs mer om organisation & distriktsindelning