Bra att veta för markägare

Vem har rätt till mineral i marken?

I Sverige gäller sedan hundratals år att den som kan undersöka eller bryta en mineralfyndighet kan beviljas tillstånd enligt minerallagen att göra det, oavsett vem som äger marken. Den myndighet som är tillsatt för uppgiften att besluta om sådana tillstånd är Bergsstaten. Att tillstånd dessutom krävs i flera fall från länsstyrelsen eller miljödomstolen till skydd för miljön finns regler om i miljöbalken.

När ett tillstånd beviljats enligt minerallagen inskränks fastighetsägarens rådighet mer eller mindre över sin fastighet under den tid och på det sätt som står i tillståndet.

Som exempel på inskränkningar i helt andra sammanhang som kan beröra en fastighetsägares rådighet över sin mark kan nämnas:

• vägrätt för en allmän väg enligt väglagen (1971:948)
• expropriation enligt expropriationslagen (1972:719)
• gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149) samt
• ledningsrätt för en ledning enligt ledningsrättslagen (1973:1144)

Vad är ett undersökningstillstånd?

Ett undersökningstillstånd enligt minerallagen ger den som beviljats tillståndet (oftast ett företag) ett företräde framför andra till en eventuell fyndighet inom området. Ett undersökningstillstånd ger också en rättighet att kartlägga vissa egenskaper i berggrunden, men bara med syfte att ta närmare reda på om vissa mineral finns i området. I beslutet om undersökningstillståndet anges vilka mineral som man i första hand vill söka efter.

Ett annat ord för undersökning enligt minerallagen är prospektering. Syftet med undersökningen är att få fram uppgifter om det finns en fyndighet och i så fall dess beskaffenhet, storlek och eventuella brytvärdhet.

Innan undersökningsarbeten på marken börjar måste den som beviljats undersökningstillståndet göra en arbetsplan för undersökningsarbetena. Arbetsplanen måste, innan några arbeten på marken inleds, också ha delgetts alla markägare och andra sakägare. Dessa kan då komma med invändningar. Invändningarna måste vara skriftliga och vara tillståndshavaren tillhanda inom tre veckor från delgivningen. Om inga skriftliga invändningar lämnas blir planen gällande. I annat fall måste den som vill utföra undersökningarna antingen kontakta den som berörs för att försöka komma överens eller begära att bergmästaren fastställer arbetsplanen. I det senare fallet sker en prövning av de intressen som står emot varandra.

Det är vanligt att många fastigheter inom ett undersökningstillstånd inte alls berörs av några undersökningsarbeten.

Allt undersökningsarbete måste utföras så att minsta skada och intrång vållas. Om skada och intrång ändå skulle uppstå måste den som har undersökningstillståndet betala ersättning för detta. Om tillståndshavaren och markägaren inte är överens om storleken på ersättningarna kan den som är missnöjd vända sig till Bergsstaten där beslut om ersättningsbelopp då kan fattas.

Undersökningstillståndet innebär inte något undantag från vad som gäller enligt andra lagar och regler. Innan undersökningsarbeten påbörjas måste prospektören bland annat undersöka vilka regler som kan gälla för området för att skydda bebyggelse, natur, miljö i övrigt, fornlämningar m.m. Se mer om detta i den bifogade kopian av beslutet under rubriken "Erinringar....".

De lagregler som oftast är aktuella finns i minerallagen (1991:45) och främst i kapitlen 1, 3, 7 och 8. I miljöbalken (1998:808), terrängkörningslagen (1975:1313) och lagen om kulturminnen (1988:950) finns ytterligare regler.

Vem får leta malm och mineral?

Den som är fastighetsägare har, så länge ingen annan har beviljats ett undersökningstillstånd, automatiskt rätt att undersöka om malmer och mineral finns på den egna fastigheten. Fastighetsägaren får också lämna medgivande till en annan person, eller ett företag, att utföra undersökningsarbete. Men om ett undersökningstillstånd blivit beviljat har den tillståndshavaren ensamrätt att få göra undersökningar.

Allemansrätten i Sverige innebär en rättighet för vem som helst att, utan markägarens lov, beträda annans mark och att plocka t.ex. bär, blommor och döda kvistar. Så kallad blockletning får, i dess enklaste form, också ske av vem som helst utan särskilt tillstånd och inom ramen för allemansrätten. Att gå över marker för att mäta med olika instrument är något som inte heller normalt kräver tillstånd. Allt förutsätter dock att någon skada inte sker.

Reglerna som nu beskrivits finns i minerallagen, i 1 kap. 3-4 §, 3 kap. 2 §. Allemansrätten är inte reglerad men i bland annat brottsbalken 12 kap. 2 och 4 § samt i 8 kap. 11 § finns bestämmelser om vad som inte är tillåtet.

Vem har rätt till mineral i marken?

I Sverige gäller sedan hundratals år att den som har förutsättningar att undersöka eller bryta en mineralfyndighet kan beviljas tillstånd enligt minerallagen och att göra det oavsett vem som äger marken. Den myndighet som är tillsatt för uppgiften att besluta om sådana tillstånd är Bergsstaten. När det gäller brytning kallas tillståndet för koncession.

När ett tillstånd beviljats enligt minerallagen inskränks fastighetsägarens rådighet mer eller mindre över sin fastighet under den tid och på det sätt som står i tillståndet.

Som exempel på inskränkningar som i andra sammanhang kan beröra en fastighetsägares rådighet över sin mark kan nämnas:

• vägrätt för en allmän väg enligt väglagen (1971:948)
• expropriation enligt expropriationslagen (1972:719)
• gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (1973:1149) samt
• ledningsrätt för en ledning enligt ledningsrättslagen (1973:1144).

Markägarna har från och med den 1 maj 2005 rätt till en mineralersättning som är 1½ promille av ett beräknat värde på bruten malm. Förutsättningen är att bearbetningskoncessionen är beviljad efter den 1 maj 2005.

Gruvor prövas strängt

Om undersökningarna av berggrunden skulle leda till att en fyndighet påträffas och att en ny gruva därmed skulle aktualiseras krävs normalt minst fyra olika ytterligare tillstånd:

1. Bearbetningskoncession enligt minerallagen – beslutas av bergmästaren.

För detta beslut krävs att sökanden kan påvisa en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt. Vidare krävs att fyndighetens läge inte är olämpligt. En miljökonsekvensbeskrivning måste finnas som länsstyrelsen och kommunen ska granska. Är bergmästaren och länsstyrelsen inte överens om markanvändningen beslutar regeringen om en bearbetningskoncession ska kunna beviljas eller ej.

2. Tillstånd med villkor enligt miljöbalken – beslutas av miljödomstolen.

Tillståndsprövningen sker enligt samma regler i miljöbalken som för annan verksamhet som har inverkan på miljön. Gruvor ska uppfylla samma miljökrav som annan industriell verksamhet. Det är vid prövningen hos miljödomstolen som de närmare villkoren för verksamheten, t.ex. buller, damning, upplagsplatser m.m., bestäms. Tillsynen över att miljövillkoren sedan följs utövas oftast av länsstyrelsen i länet och av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd.

3. Markförvärv genom avtal med markägarna samt markanvisningsbeslut vid en särskild förrättning av bergmästaren.

Vid förrättningen ligger avtalen som ingåtts till grund för markanvisningsbeslutet. Tvångsförvärv av viss mark kan förekomma men är ovanligt. Om det behövs deltar två gode män från orten i markanvisningsförrättningen.

4. Bygglov m.m. – beslutas av kommunens byggnadsnämnd (eller motsvarande)

Alla byggnader måste uppföras i enlighet med bestämmelserna i plan- och bygglagen och kommunens planer.